Jag kapitulerar till sorgen

Jag kapitulerar till sorgen

Sorgen tar mig med på en resa.

In i mörka bortglömda grottor, genom tårdränkta skogar och skrikande vindar.

Ibland känns allt och ibland känns inget. Sorgen har sin gång och jag behöver följa med.

Vart ska vi här näst?

Jag vet inte.

Ena dagen flödar mina tårar och mitt snor så att alla näsdukar tar slut.

En annan dag skriker jag i mina kuddar och mörbultar dem med mina slag.

Ännu annan dag reser jag mig inte ur fläcken, går inte upp ur sängen, ligger stilla och avdomnad.

Jag vet ingenting, från dag till dag eller stund till stund.

Hur länge ska det hålla på?

Jag vet inte.

Hur mycket mer behöver jag gråta?

Jag vet inte.

Kommer jag behöva skrika mer?

Jag vet inte.

Hur länge till ska det göra så fruktansvärt ont?

Jag vet inte.

Jag har ingen aning, därför ger jag mig ödmjukt hän och kapitulerar till sorgen.

Jag litar på att sorgen vet vart den ska, för jag vet inte, mina tankar har ingen aning.

Jag kapitulerar till varandet och låter sorgen bära mig igenom de mörka grottorna, de tårdränkta skogarna och de skrikande vindarna.

Sorgen visar vägen för den vet.

Sorg är i grunden kärlek och det är jag villig att kapitulera till.

Vill du se hur du kan ta dig igenom din sorg, släppa ditt tänkande och komma i kontakt med din visdom? Varmt välkommen att kontakta mig, skriv in ditt telefonnummer om du vill bli uppringd. Varma hälsningar // Angelica