Jag trodde att jag var regnet

Jag trodde jag var regnet

Mina kinder har så ofta varit våta.

Därför har jag trott, att jag var regnet.

Trycket i mitt bröst har verkligen varit märkbart, denna tryckande ångest var ofta på plats, därför trodde jag, att jag var åskan.

Jag längtade efter värme, men upplevde så mycket kyla, därför trodde jag, att jag var snöyran.

Mörkret skrämde mig, det var ofta ett påfallande mörker. Jag ville dölja detta mörker, Jag ville inte ha detta mörka. Jag ville inte släppa någon för nära, ville inte att de skulle se mitt mörker, jag trodde jag var mörkret.

Så sprack ljuset igenom en dag.

Inget väder var jag.

Solen, ljuset är just vad jag är och himlen är nuet som alltid är här.

Jag hade visst glömt detta faktum.

Jag trodde att alla väder av sorg, ångest, oro och mörker var den jag var.

Men inget av det var permanent eller exakt det samma varje dag.

Väder passerar, det har väder alltid gjort och kommer alltid att göra.

Himlen är nuet och solen är jag.

Tätt förenade är vi, nuet och jag, himlen och solen.

Väder passerar och det är som det ska. Oförändrad och stark är solen kvar. Inte ett endaste väder gör något med himlen.

Därför kan jag nu låta de komma och gå, dessa väder, dessa känslor.

Kinderna kan få bli våta, jag vet att det inte är farligt att gråta.

Värmen och ljuset finns inom mig. Jag är värmen, jag är ljuset.

Jag är kärlek.

Alla väder får plats på himlen, solen, den lyser alltid där bakom.

Inget behöver ändras för det är vad som alltid sker, förändring sker, livet pågår hela tiden, på himlen, i nuet.

Den värme, kärlek och det ljus vi söker, är just vad vi i grunden är.

Jag som trodde att jag var regnet….

Med värme och kärlek 💖🌟

//Angelica